Harriet Bosse (Åsa Borglin) och August Strindberg (Daniel Mårs) i ett passionerat möte. Foto: Pia Ohlson.
Fröken Harriet, av Gabrielle Rozsaffy. Med teater buzka. Regi/textbearbetning: Jan Bäcklin. Skådespelare: Åsa Borglin, Daniel Mårs. Scenografi och kostym: Pia Ohlson/ensemblen. Scen: Bastionen, Malmö. (Gästspel från Kristianstads teater). Datum: 23 maj.
Harriet Bosse (1878-1961) var under ett par turbulenta år i början av 1900-talet gift med August Strindberg (1849-1912). När de ingick äktenskap 1901 var hon en ung skådespelerska och sångerska på väg mot sitt stora genombrott och i ett annat förhållande. Han hade passerat femtioårsstrecket; vid det här laget berömd, hyllad och skandalomsusad, men fortfarande med några av sina mest berömda verk framför sig. (Kungadramerna, Spöksonaten, Svarta Fanor). Om Strindbergs och Bosses äktenskap som varade fram till 1904 handlar Gabrielle Rozsaffys pjäs Fröken Harriet. Grunden är den omfattande brevväxling som pågick innan äktenskapet, och under men även efter att förhållandet oåterkalleligt var över.
Teater buzka är den första grupp som spelar pjäsen på svenska och det är ett ambitiöst projekt. Brevens texter är dramatiserade till nästan två och en halv timmes dialog och monolog. Den stora textmassa pjäsens skådespelare Åsa Borglin och Daniel Mårs tagit sig an tillsammans med regissören Jan Bäcklin är ingen enkel uppgift. Fröken Harriet hade utan tvekan även gett en erfaren ensemble från Dramaten en rejäl scenisk utmaning. Borglin och Mårs gör vad de kan för att skapa liv, men de kämpar med en nästan övermäktig uppgift när det gäller textmängd och pjäslängd. Det är synd eftersom manuset har en enorm potential att svänga, men det hade behövts kortas rejält så att duon hade haft större möjligheter att mer genomgående behålla den dynamik som ofta uppstår mellan dem, men som sedan tappas i långa transportsträckor. Och hur fascinerande ett berömt konstnärspars liv än må vara, så är det inte allt de tar sig för som är av intresse; det är kritik som även hade varit befogad på någon av de större scenerna. Pjäsbygget är helt enkelt lite för tungt för att lyfta ordentligt i sin nuvarande form. De fysisk-visuella scenerna med promenad på stan, passionerade möten mellan makarna och en snurrande barnsäng är fina och välkomna inslag och hade gärna fått vara fler.
Bortsett från behovet av rödpenna, så är textbearbetning och regiarbete fint genomfört. Det är emellanåt uppslukande att följa makarnas upp- och nedgångar i deras samliv. Ibland vänder äktenskapet från total lycka till djupaste ångest på några sekunder och i de stunderna fungerar Fröken Harriet verkligen som bra teater. Iscensättning, idéer och skådespelarnas riktningar är konsekvent genomförda och det märks att det finns ett gediget arbete bakom uppsättningen. Skådespelarna går in med stort hjärta i sina roller och Åsa Borglin har bra med tyngd i sin roll som Harriet. Daniel Mårs gör sina sceniska val som rollen Strindberg tydliga för publiken (till exempel kärleken till sin hustru), men det hade gärna fått finnas en mer genomgående karghet i rollen som ”den store”, även om det här rör sig om en fri tolkning. Trots det kommer vi ändå inte ifrån det som är känt från litteraturhistorien. Strindberg kunde bitvis vara både mycket elak och manipulativ mot sin omgivning, inte minst de som stod honom närmast i livet. De sidorna hos författaren framgår inte riktigt i den här uppsättningen.
Teaterhistoriskt/litterärt är Fröken Harriet ett intressant verk då föreställningen faktiskt sträcker sig i stort sett över hela Strindbergs och Bosses aktiva förhållande och materialet är ju så att säga autentiskt, från början författat av makarna själva i glädje och sorg. Genom föreställningen får vi också en inblick i en passionerad och mycket mänsklig relation, må vara mellan berömdheter, och säkert kan man lära sig ett och annat hur man bör och hur man inte bör bete sig mot sin partner.
Sammanfattningsvis så har teater buzka sjösatt en ambitiös satsning med Fröken Harriet, som tyvärr blir för lång och kompakt i sin textmassa för att hålla intresset uppe hela vägen. Och ändå: publiken som ser Fröken Harriet får ta del av två fascinerande liv som möttes, stöttes och blöttes mot varandra under några år för att sedan gå skilda vägar med starka, bestående intryck av varandra. Ett plus också för valet av musik! Beethoven, Bach, Sibelius, Schubert m.fl. ramar in föreställningen på ett väldigt fint sätt.
MATHIAS MEYRELL
Recensionsbloggen 