STRINDBERG OCH BOSSE PÅ STORMIGA HAV

Harriet Bosse (Åsa Borglin) och August Strindberg (Daniel Mårs) i ett passionerat möte. Foto: Pia Ohlson.

Fröken Harriet, av Gabrielle Rozsaffy. Med teater buzka. Regi/textbearbetning: Jan Bäcklin. Skådespelare: Åsa Borglin, Daniel Mårs. Scenografi och kostym: Pia Ohlson/ensemblen. Scen: Bastionen, Malmö. (Gästspel från Kristianstads teater).  Datum: 23 maj.

Harriet Bosse (1878-1961) var under ett par turbulenta år i början av 1900-talet gift med August Strindberg (1849-1912). När de ingick äktenskap 1901 var hon en ung skådespelerska och sångerska på väg mot sitt stora genombrott och i ett annat förhållande. Han hade passerat femtioårsstrecket; vid det här laget berömd, hyllad och skandalomsusad, men fortfarande med några av sina mest berömda verk framför sig. (Kungadramerna, Spöksonaten, Svarta Fanor). Om Strindbergs och Bosses äktenskap som varade fram till 1904 handlar Gabrielle Rozsaffys pjäs Fröken Harriet. Grunden är den omfattande brevväxling som pågick innan äktenskapet, och under men även efter att förhållandet oåterkalleligt var över.

Teater buzka är den första grupp som spelar pjäsen på svenska och det är ett ambitiöst projekt. Brevens texter är dramatiserade till nästan två och en halv timmes dialog och monolog. Den stora textmassa pjäsens skådespelare Åsa Borglin och Daniel Mårs tagit sig an tillsammans med regissören Jan Bäcklin är ingen enkel uppgift. Fröken Harriet hade utan tvekan även gett en erfaren ensemble från Dramaten en rejäl scenisk utmaning. Borglin och Mårs gör vad de kan för att skapa liv, men de kämpar med en nästan övermäktig uppgift när det gäller textmängd och pjäslängd. Det är synd eftersom manuset har en enorm potential att svänga, men det hade behövts kortas rejält så att duon hade haft större möjligheter att mer genomgående behålla den dynamik som ofta uppstår mellan dem, men som sedan tappas i långa transportsträckor. Och hur fascinerande ett berömt konstnärspars liv än må vara, så är det inte allt de tar sig för som är av intresse; det är kritik som även hade varit befogad på någon av de större scenerna. Pjäsbygget är helt enkelt lite för tungt för att lyfta ordentligt i sin nuvarande form. De fysisk-visuella scenerna med promenad på stan, passionerade möten mellan makarna  och en snurrande barnsäng är fina och välkomna inslag och hade gärna fått vara fler.

Bortsett från behovet av rödpenna, så är textbearbetning och regiarbete fint genomfört. Det är emellanåt uppslukande att följa makarnas upp- och nedgångar i deras samliv. Ibland vänder äktenskapet från total lycka till djupaste ångest på några sekunder och i de stunderna fungerar Fröken Harriet verkligen som bra teater. Iscensättning, idéer och skådespelarnas riktningar är konsekvent genomförda och det märks att det finns ett gediget arbete bakom uppsättningen. Skådespelarna går in med stort hjärta i sina roller och Åsa Borglin har bra med tyngd i sin roll som Harriet. Daniel Mårs gör sina sceniska val som rollen Strindberg tydliga för publiken (till exempel kärleken till sin hustru), men det hade gärna fått finnas en mer genomgående karghet i rollen som ”den store”, även om det här rör sig om en fri tolkning.  Trots det kommer vi ändå inte ifrån det som är känt från litteraturhistorien. Strindberg kunde bitvis vara både mycket elak och manipulativ mot sin omgivning, inte minst de som stod honom närmast i livet. De sidorna hos författaren framgår inte riktigt i den här uppsättningen.

Teaterhistoriskt/litterärt är Fröken Harriet ett intressant verk då föreställningen faktiskt sträcker sig i stort sett över hela Strindbergs och Bosses aktiva förhållande och materialet är ju så att säga autentiskt, från början författat av makarna själva i glädje och sorg. Genom föreställningen får vi också en inblick i en passionerad och mycket mänsklig relation, må vara mellan berömdheter, och säkert kan man lära sig ett och annat hur man bör och hur man inte bör bete sig mot sin partner.

Sammanfattningsvis så har teater buzka sjösatt en ambitiös satsning med Fröken Harriet, som tyvärr blir för lång och kompakt i sin textmassa för att hålla intresset uppe hela vägen. Och ändå: publiken som ser Fröken Harriet får ta del av två fascinerande liv som möttes, stöttes och blöttes mot varandra under några år för att sedan gå skilda vägar med starka, bestående intryck av varandra. Ett plus också för valet av musik! Beethoven, Bach, Sibelius, Schubert m.fl. ramar in föreställningen på ett väldigt fint sätt.

 MATHIAS MEYRELL

 

Strindbergs äktenskapliga brev på Bastionen

Hej, Jan Bäcklin. Du är regissör i Teater Buzka som gästspelar på Bastionen i Malmö nu i helgen. Buzka är ett lite ovanligt namn på en teatergrupp, kanske. Var kommer det ifrån?

Det var från början ett arbetsnamn, som kom till då jag och Sandra Redlaff som har Polsk bakgrund, spånade kring detta. Sedan blev namnet permanent och vi trivs ganska bra med det. På polska motsvarar ”buzka” det svenska hälsningsuttrycket ”puss!”  

 Vilka är Teater Buzka?

Vi är en grupp som växer sakta men stadigt. De två skådespelare som medverkar i Fröken Harriet, Åsa Borglin och Daniel Mårs, utgör med mig och ytterligare två skådespelare gruppens kärna. De flesta har både utbildning och lång teatererfarenhet, men det viktigaste för oss är att man trivs med och uppskattar det specifika arbetssätt vi har. Kortfattat, är det i grunden ett fysiskt/visuellt snarare än intellektuellt utforskande av texten.

Hur länge har ni funnits?

Gruppen bildades våren 2011, då vi var sex personer som producerade den egna Slutpunkt – en släng av Beckett.

 Vilken pjäs i ordningen är det här för er?

Fröken Harriet är vår femte produktion. Parallellt är även den sjätte på gång:  Pesthuset av Mare Kandre, med två av gruppens andra skådespelare, Tomas Björk och Malin Åfeldt. Pesthuset är en urpremiär, som har beräknad spelperiod från slutet av september.

 Fröken Harriet är skriven av den svensk-franska skådespelaren Gabrielle Rozsaffy. Vad handlar den om?

Pjäsen är baserad på den omfattande brevväxlingen mellan August Strindberg och hans tredje och sista fru, skådespelerskan Harriet Bosse. Breven speglar deras relation. Det var en ständig berg- och dalbana, med plötsliga, tvära kast. För Harriets del handlar det om en svår balansgång mellan karriären och kärleken. För August handlar det om ”tecken” och ”makter” som ständigt lägger sig i och stör. Trots allt det jobbiga, fanns det mycket i deras relation som, vilket även framkommer i breven och pjäsen, visar på kärlekens förmåga att, på gott och ont, överleva. På ett tidigt stadium insåg de båda att de inte kunde leva ihop, men de kunde aldrig heller helt skiljas från varandra, åtminstone inte mentalt.

 Varför föll valet på just den här pjäsen?

Vi fascinerades av de nämnda tvära kasten. Stora saker sker överraskande och snabbt. Det finns ingen logik som är omedelbart begriplig, precis som framför allt Harriet upplevde det då det utspelades i verkligheten. När det var som bäst, vände det plötsligt till raka motsatsen. På så vis drabbas man, såväl skådespelare som publik, av verkningarna av de stora krafter som är igång. Det blir inte till en fråga om att välja sida, rätt eller fel, ond eller god etc, utan snarare om att, som vi gjort, hoppa på det skenande tåget och uppleva en del av det som var vardagen i deras relation.

 Hur har du som regissör jobbat för att levandegöra den här föreställningen? Den bygger ju på en brevväxling mellan två historiskt levande och mycket kända personer. Fanns det en risk att falla in en för “stor respekt” för Strindberg, Bosse och det lite ålderdomliga språket från det tidiga 1900-talet? Hur hanterade du det i så fall?

Vi har från starten bestämt att inte göra en ”dokumentär” skildring av de båda rollerna. Det medför att vi inte presenterar ännu en Strindbergs-mask, eller skapar en ny Bosse-dito. I långa stycken är de som ett par, vilket som helst, fast i en allmängiltighet kryddad av de specifika ingredienser som fanns i relationen Strindberg-Bosse. Samtidigt, är det ofrånkomligt att redogöra för vem det handlar om. Det senare sker mer eller mindre automatiskt, då vi behållit de bådas klart åtskilda men, för var och en, typiska språk och formuleringssätt. Den ”stora respekten” har vi arbetat oss bort ifrån framför allt via den fysiska, visuella hanteringen av stoffet, men även via den distans till ämnet som uppnås av det faktum att Skådespelaren som gestaltar Bosse är äldre än den manliga motspelaren. Pjäsens uppbyggnad och handling är självklart också en stor faktor som verkar i den riktningen, då den handlar mer om relationen än om respektive rollfigurs yrkesidentitet.

 Ska vi förvänta oss en tidstypisk scenbild/kostym/rekvisita eller har ni lekt mer med teaterkonventionerna?

Vi har lekt mycket, kan man lugnt säga. Men det finns stunder då vi valt att göra, som vi kallar det, max Strindberg och max Bosse, såväl kostym- som spelmässigt. Men, utan överdrifter. Vi har t.ex. inte någonstans gått så långt av vi sminkar och kostymerar Daniel till en porträttlik Strindberg. Det kändes aldrig vare sig intressant eller på annat vis motiverat.

Var har ni spelat Fröken Harriet tidigare?

Pjäsen hade premiär på Kristianstads teater i april och har endast spelats fyra gånger hittills.

Ni har sagt att ni är Kristianstads enda fria teatergrupp. Hur är teaterklimatet där för övrigt?

Vi upplever det som ganska tungt, åtminstone ur vår synvinkel – den fria, mer experimentella och utforskande teatergruppens. Det finns i och för sig onekligen ett publikunderlag här för det vi gör, men vi undrar ofta om det är tillräckligt stort för att vi ska kunna vara kvar här framöver. Samtidigt, tycker vi att det är en trist utveckling att allt ska knytas till storstadsregionerna, så vi kommer nog att kämpa på ett tag till här, trots allt.

 

Fröken Harriet med Teater Buzka spelas på Bastionen på Norra Vallgatan 28 i Malmö, fre. 23 maj och lör. 24 maj klockan 19.00.

MATHIAS MEYRELL

 

 

 

 

 

 

 

HALLÅ DÄR…

Foto Lia Sandberg

… Lia Sandberg Moustogianni, Festivalkoordinator för Ungdomsteaterfestival 2014 som går av stapeln i Malmö i helgen! Vad är det här för festival?

Ungdomsteaterfestival 2014 är den stora årliga teaterfestival där våra 180 unga deltagare inom Barn-och Ungdomsteaterverksamheten på MAF avslutar sitt läsår av teaterundervisning med att spela upp var sin pjäs regisserad av sina fenomenala teaterpedagoger. Fjorton av våra grupper att spela pjäser nu under den här helgen. Teaterfestivalen var i Studioteaterns regi under 14 år och har en gammal förankring och historia i Malmö. De senaste fyra åren har jag varit koordinator för Ungdomsteaterfestivalen och intresset bland unga bara växer! Det är en chans för unga som älskar teater att verkligen sätta upp shower ”på riktigt”, med ljus och ljudsättning av vår tekniker och med stöd från våra praktikanter, använda kostym som våra kostymörer gjort och scenografi som våra anställda i Verkstan fixat. Detta året samarbetar jag med Malmö Stads ”Praktik vid Events” och har arbetslett 20 unga avlönade praktikanter att fungera som publikvärdar, ljus och ljudassistener och scenassistenter, bredvid våra pedagoger och ordinarie personal. Det känns bra att på detta sättet kunna ge unga arbetslivserfarenheter dessutom!

Var håller ni till?

På MAF/Ungdomens Hus: Scen 1, Scen 2 och Scen 3, samt Festsalen. Café Barbro/Tea på Norra Skolgatan 10b fungerar som vår festivalcentral, där besökarna kan köpa ett entréarmband till hela festivalen, fika i caféet, titta på vår fotoutställning om MAF:s teaterföreningar, pyssla och där barn kan få ansiktsmålningar.

Har ni något tema?

Rättvisa är temat för festivalen, vilket går som en röd tråd genom pjäserna.

Varför just ett tema på rättvisa?

Min och pedagogernas tanke i produktionsprocessen var att vi i samhället ständigt behöver jobba på rättvisa, precis som demokrati och yttrandefrihet, för att främja och bevara fredliga och inkluderande strukturer. Teatern har precis som media en roll att spela här. Teatern blir för våra unga deltagare en arena där de kan bearbeta, debattera och reflektera över sin samtid. Där de kan få självförtroende i sina åsikter, tala inför andra om dem, ta in andras åsikter, analysera skeenden, uttrycka sig på olika sätt och hitta sin väg att skapa ett bättre samhälle. Våra unga fick därför spåna kring olika rättvisefrågor och ur det kom de 14 pjäser som vi sätter upp i helgen.

Några exempel?

”Gatumusikanterna från Bremen”, som berör djurens rättigheter i en tid då barn hör mycket om bristande djurskydd i media. ”Sanningen…”, om ett farligt läkemedelsbolag och vad deras virus gör med människorna. ”Askungen”, som elever valde för att bearbeta sina känslor om några av de största orättvisorna: barnarbete, brist på jämlikhet och fattigdom.

Vem är det som spelar och för vem spelas pjäserna?

Det är våra unga medlemmar i åldrarna 8-22 år som spelar för alla som vill komma och titta! Många av föreställningarna är tänkta att vara familjeföreställningar.

Vem riktar sig festivalen till?

Festivalen riktar sig till alla som vill komma och titta! Det blir oftast mycket släkt och vänner till de unga som spelar, men alla är varmt välkomna att delta som publik och kanske även inspireras och engagera sig i teater här framöver!

Hur många programpunkter har ni?

Det är 14 pjäser som spelas 30 gånger under helgen. De flesta spelas en gång på lördagen och en gång på söndagen och två av dem spelas två gånger under lördagen och en tredje gång på söndagen.

Vad är det en absolut inte får missa under festivalen?

Missa inte vår livfulla invigning kl.10.00 på lördagen på innergården på MAF, då vi drar igång hela festivalen och sjunger tillsammans!

Ur föreställningen Askungen som spelas under helgens festival

Ur föreställningen Askungen som spelas under helgens festival. Foto: Privat.

Ungdomsteaterfestival 2014 på MAF varar från lördagen den 17/5 till söndagen den 18/5 fram till klockan 16.00.  (Sista föreställningen på lördagen ges 16.45).

MATHIAS MEYRELL

 

 

 

VART SKA LUNDS KREATIVITET TA VÄGEN?

Det är ganska symtomatiskt att solen skiner över Stenkrossen i Lund just den här torsdagen, efter mörka moln och temperaturer ovärdiga maj månad de senaste dagarna. Stenkrossen på Kastanjegatan utsattes för en besinningslös vandalisering i helgen, men har rest sig på rekordtid. Kommunen har agerat snabbt och anlitat sanering, lagning och återställning. Från och med i dag är huset åter öppet för allmänheten och verksamheten är officiellt återuppstartad. I Stenkrossens publika utrymmen ser det nästan ut som om vandaliseringen inte har skett, så när som på några rester från brytfest-deltagarnas klottrande. Öppet och fullt användbart igen alltså; i helgen spelas flera föreställningar parallellt på husets scener.

Dagens öppna debatt, ledd av Lunds kulturchef Torsten Schenlaer, var förvisso förlagd till Stenkrossen men ämnet blickar egentligen ganska långt bortom helgens förstörelse, mot behovet av ett nytt kulturhus efter rivningen av Stenkrossen. Det är många som undrar över vad som ska hända med kommunens ungdomsverksamhet och de ideella föreningar som finns där, till exempel Lilla teatern, när kontraktet går ut. Just nu verkar ingen riktigt veta. Känt är dock att Lunds politiker sagt nej tack till ett eventuellt kulturhus på Öresundsvägen. Beslutet togs häromdagen och då flaggade kommunstyrelsens ordförande Mats Helmfrid (M) samtidigt i media för att han kan tänka sig en viss förlängning av verksamheten på Kastanjegatan, mellan ett och ett och ett halvt år. Hur det blir i praktiken återstår att se.

Av det tjugotal personer som besökte debatten på nyrenoverade Stenkrossen var många engagerade inom kulturlivet på olika sätt. En viss kritik mot att mötet förlagts till klockan elva en torsdag förmiddag framfördes, men det är väl så att vissa tider passar en del personer bättre och vissa sämre. Inte så mycket att göra åt kanske, även om det hade varit bra om fler hade kunnat delta i debatten. Intressantare då att sammanfatta några de åsikter och frågor som behandlades under debatten. Här är några av de ämnen som dryftades:

Det finns ett verkligt och stort behov av ett eller flera permanenta kulturhus i Lund då det kommer att saknas inom en ganska snar framtid. Om det är viktigt att detta ligger centralt eller inte rådde det delade meningar om bland dagens deltagare. För en verksamhet inriktad på kulturverkstad, produktion och fritidsverksamhet med tillgång till andra scener verkar det ha mindre betydelse. För verksamheter som är beroende av publik för sina teateruppsättningar opera så är verkligheten en annan. Då måste publiken lockas ut till platser där de kanske inte tidigare har satt sin fot och det är ingen enkel uppgift för arrangörerna. Lilla teatern och Lilla Operan är två av de föreningar som skulle få jobba i motvind på en sådan plats.

Eftersom politikerna nyligen sade nej till ett nytt kulturhus på Öresundsvägen så finns det i dag inga nya, konkreta planer på var det skulle kunna ligga.  Observatoriet och Folkparken är olämpliga byggnader för det här syftet, enligt kulturchefen. Detta beror främst, säger han, på byggnadernas utformning och det faktum att de är kulturskyddade vilket omöjliggör den ombyggnad som är nödvändig. Inte heller Lunds stadshall ses som lämplig av kulturchefen då den saknar loger och andra nödvändiga utrymmen för ett permanent kulturhus. Frågan om en utbyggnad av Mejeriet lyftes också av några av deltagarna, men utmynnade inte i något konkret resonemang.

Lundaborna vill se att deras politiker kommer och ut och möter dem på ett helt annat sätt än de gör idag. Det blev mer och mer tydligt under debattens gång att en eller flera politiker borde ha stått vid sidan av kulturchefen för att också svara på deltagarnas frågor. Tydligen saknar Lunds invånare ett större engagemang från sina politiker, att de kommer ut och ”ser dem i ögonen” på möten och debatter.

Så, var står Lund då i frågan om ett permanent kulturhus, så som det önskas av befolkningen? Det verkar i nuläget svårt att säga något konkret om. Planer och idéer verkar inte saknas, åtminstone inte från tjänstemännens håll, men än så länge finns det inget som verkar matcha politikernas budget. Det pratas mycket om att Lund är idéernas och kreativitetens stad och det ideella engagemanget är otvivelaktigt mycket starkt. Även satsningarna på ungdomarnas kulturengagemang från kommunens håll är tydliga. Frågan är väl var all denna kreativitet ska odlas om verksamheten flyttar ännu längre ut från Lunds centrum, eller om det rent av saknas en tjänlig byggnad för verksamheten när vi når år 2015 eller 2016. De åren är inte alls speciellt långt borta och var står Lund då i kulturhusfrågan? Det är frågan.

(Genomskinlighet: Artikelförfattaren är engagerad som medlem i Lilla teatern, en av föreningarna på Stenkrossen)

MATHIAS MEYRELL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SKICKLIGT SKÅDESPELERI I TID OCH RUM

Parbleu AffischParbleu! Av och med Dan Kandell. Scen: Bastionen, Malmö. Dramaturg: Anders Friberg. Ljus & regi: Thorsten Dahn. Datum: 9 maj.

 Att stå ensam på scen är en utmaning för varje skådespelare. I Parbleu! gör Dan Kandell det i nästan två och en halv timme. Det är en bedrift i sig och att spela en text som utgörs av en smältdegel av olika filosofiska texter gör knappast utmaningen mindre. Publiken får ta del av en resa i tid och rymd med hjälp av Platon, Freud, Jung, Darwin och ett tjugotal roller till. Kandell spelar dem allihop – och sig själv som sjuåring, femtonåring, i nutid och bortom återfödelsen

Parbleu! är ett utrop på franska som betyder ungefär ”Jaha!” eller ”Jaså!” Det är en ganska passande pjästitel på så vis att det säkert är svårt att sammanfatta en så här eklektisk föreställning på något annat sätt. Förutom en viss röd tråd i ramberättelsen så består Parbleu! av ett slags pärlband av fristående scener med mer eller mindre komisk framtoning. Manuset står pjäsens skådespelare själv för, men han torde ha fått god hjälp av dramaturgen Anders Friberg och regissören Thorsten Dahn för att styra upp i materialet och få det under kontroll på scen. Dan Kandell visar här att han verkligen behärskar sitt hantverk som skådespelare. Växlingarna mellan de många karaktärerna fungerar obehindrat i en komplicerad dramaturgisk uppbyggnad som ofta bryter den fjärde väggen. Det är verkligen inte enkelt men Kandell får det ofta att se så ut. Skickligt och dedikerat.

Manuset som nästan i sig självt spelar en egen roll i Parbleu! är experimentellt och hittar ofta oväntade vägar i sitt berättande. Därmed inte sagt att det alltid fungerar. Oftast, men inte alltid. Emellanåt är det kristallklart och då tar det till och med hål på gamla sanningar odlade av Darwinismen, men det växlar också till trögare metafysiska partier om universum, stjärnor och spegelvärldar. Då minskar pjäsens styrfart och komiska drivkraft och den faller in i flummiga transportsträckor. Dessa bitar bryts dock flera gånger av en metareferens eller pricksäker komisk kommentar och en välbehövlig självdistans infinner sig.

Till höjdpunkterna i de metafysiska avsnitten hör skådespelarens möte med sig själv som sjuåring och som femtonåring. Det är varmt och träffsäkert gestaltat. Vem fascineras inte av att möta sig själv i en annan ålder? Mötet med jaget bortom återfödelsen i en spegelvärld blir dock, i mitt tycke, för abstrakt. Glädjande då att det finns gott om utmärkta scener som ett samtal mellan en vilde, en arkeolog, en akademiker på ädel universitetsskånska (Sten Broman??), Darwin, Freud och skådespelaren själv. Det är här vi får veta att människan inte alls härstammar från schimpansen (en monumental och för sin tid nödvändig lögn!!) trots Akademikerns ihärdiga oneliner ”Chimpansapan!” Det är från Vilden vi får den ”chockerande” sanningen.

Sammanfattningsvis är Parbleu! är en välgjord föreställning som sätter mänsklighet, existentialism, godhet och vikten av att leka i centrum. Tyvärr känns den lite för lång för sitt format. En viss kortning i manus hade inte skadat. Det blir tydligt i slutet i en lång dialog mellan skådespelaren och en inspelad röst. Texten tar åter färden ut bland stjärnorna och universum, men avbryts denna gång inte av något mer jordnära; den får fortsätta ända till slutet och det är krävande efter mer än två timmars textbaserad enmansteater.

MATHIAS MEYRELL

 

 

HALLÅ DÄR…

 

… Marija Aurell! Du dansade med Ana Imraa på Teaterns Natt på Moriskan den 29 mars. Vem är Ana Imraa?

Ana Imraa betyder ’jag är en kvinna’ på arabiska och är vi är en orientalisk dansduo.

Hur många är ni i gruppen?

Förutom jag själv så dansar också Andrea Lindell Munga i ensemblen. Vi är bara två, men vi har också olika samarbeten och gästdansare vid vissa tillfällen. Vi arbetar med dansen både som konstform och i kombination med sociala projekt genom att delta i integrationsprojekt och insamlingar.

Hur länge har ni funnits?

Ana Imraa skapades som ett företag i början av 2013 av oss, Marija Aurell och Andrea Lindell Munga.

Hur skulle du definiera er dansstil?

Orientaliskt! När vi dansar vill vi bjuda på ett varierat program fyllt av glädje, energi och medryckande musik för en bred publik. Vi vill skapa möten oavsett bakgrund!

Var dansar ni härnäst?

Ana Imraa har mycket roligt på gång i vår och sommar, så följ med oss på Facebook så lovar vi att hålla er uppdaterade!

 

MATHIAS MEYRELL

MJUKA VÄRDEN UTMANAR KONVENTIONER

Agnes Hargne Wallander, Janna Granström och Linn Björnvik Grøder. Foto: Alexandra Hall.

Radikal Vänskap, med PotatoPotato Scenkonst och Teater Trots. Scen: Teater 23, Malmö. Scenografi och kostym: Agnes Östergren. Regi och förproduktion: Linda Forsell. Datum: 29 mars.

Redan när skådespelartrion Janna Granström, Linn Björnvik Grøder och Agnes Hargne Wallander uppenbarar sig för publiken med ansikten som strålar av inbjudan och vänlighet verkar de vilja omfamna varje enskild åskådare och genomborra oss med goda tankar.

Det är inte helt enkelt att beskriva handlingsförloppet i Radikal Vänskap. Föreställningen har improviserats fram av gruppen och är resultatet av en undersökning som vill visa på hur det skulle vara ”om vi kastat omkull hela vårt samhälles värdesystem. En värld testas där ”strävan efter makt, hårdhet, vinst och effektivitet aldrig slagit rot”.  (http://www.potatopotato.se/2/156/radikal-vanskap/). Här hyllas tillvarons mjuka värden genomgående och det är intressant hur en föreställning kan fascinera så oerhört när den i stort sett helt saknar dramatisk konflikt, det som normalt anses driva handlingen framåt i nästan varje existerande pjäs. Radikal Vänskap testar ett ett helt annat grepp; dramatik genom icke-konflikt. Resultatet är lysande och griper tag genom glädje och samförstånd.

Formen är postdramatisk; det vill säga att den bryter upp och skiftar fritt mellan olika sceniska uttrycksformer som recitation, sång, traditionell teater och improvisation. Självklart finns det ingen fjärde vägg i Radikal Vänskap, den som ofta skiljer åskådaren i salongen från skådespelarna på scenen. Att publiken får vara med ensemblen i teaterleken redan från början känns som en absolut nödvändighet för den här föreställningens existens och det är riktigt fint att få vara med i det varma ljuset.

Alldeles mot slutet kommer medlemmar ur den Lundbaserade gruppen Teater Trots in på scenen. De är alla 55-plussare och får genast närmast mystifierande roller som mammor, mormödrar, beskyddare åt sina yngre skådespelarkollegor – eller hur var och en nu vill tolka det. Starkt är det hur som helst, ända till den eftertänksamma slutrepliken och körsången. Dessförinnan – roligt, galet, livsbejakande, tankeväckande.

Otvunget är också ett ord jag vill använda om Radikal Vänskap för att sammanfatta det hela. Det genomgående otvungna; öppenheten – och utmanandet av sceniska konventioner och dammiga klichéer. Föreställningen och skådespelarna lyser lika klart och fräscht som den mjuka, ljusa scenbilden. Det var längesedan jag såg något på en teaterscen som jag tycker så mycket om som Radikal Vänskap.

Föreställningen ingår i den nyskrivna triptyken I den bästa av tjejvärldar som spelas i olika delar av landet under våren 2014. Radikal Vänskap är nu ute på en mindre turné i Sverige.

Mathias Meyrell

Mot slutet av pjäsen får gruppen förstärkning av äldre skådespelare i Teater Trots. Foto: Alexandra Hall.

Ny kulturblogg! Teaterns dag!

Välkomna till en helt ny blogg med fokus på teaterrecensioner. Utöver det så kommer jag också blogga om övrig scenkonst, film och litteratur. Jag som skriver heter Mathias Meyrell och är journalist med specialisering på kultur. Jag har bakgrund som teatervetare på magisternivå och har även läst press- och litteraturvetenskap och en termin på masterprogram i applicerad kulturanalys. Just nu frilansar jag på Skånes Fria / Fria tidningen (http://www.skanesfria.se/), framför allt som recensent. Här tänkte jag täcka in de texter som inte publiceras i tidningar/tidskrifter, men jag kommer också länka vidare från publicerade artiklar.

Mitt första inlägg handlar om Teaterns dag som nyligen gick av stapeln i Malmö. Jag körde ett maraton som varade från 11 på förmiddagen till ungefär 12 på natten och fick ta del av en rad olika upplevelser inom scenkonstområdet. Här går jag i genom några av de programpunkterna jag hann med.

TEATERNS DAG 29/3 2014

Radikal Vänskap, med PotatoPotato Scenkonst & Teater Trots. Teater 23, Djäknegatan 7. Regi/förproduktion: Linda Forsell. (Hel föreställning.)

Redan när skådespelartrion Janna Granström, Linn Björnvik Grøder och Agnes Hargne Wallander uppenbarar sig för publiken med ansikten som strålar av inbjudan och vänlighet verkar de vilja omfamna varje enskild åskådare och genomborra oss med goda tankar.

Det är inte helt enkelt att beskriva handlingsförloppet i Radikal Vänskap. Föreställningen har improviserats fram av gruppen och är resultatet av en undersökning som vill visa på hur det skulle vara ”om vi kastat omkull hela vårt samhälles värdesystem. En värld testas där ”strävan efter makt, hårdhet, vinst och effektivitet aldrig slagit rot”.  (http://www.potatopotato.se/2/156/radikal-vanskap/). Här hyllas verkligen livets mjuka värden genomgående och det är intressant hur en föreställning kan fascinera så oerhört när den i stort sett helt saknar dramatisk konflikt, det som normalt anses driva handlingen framåt i nästan varje existerande pjäs. Radikal Vänskap testar ett ett helt annat grepp; dramatik genom icke-konflikt. Resultatet är lysande och griper tag genom glädje och samförstånd.

Formen är postdramatisk; det vill säga att den bryter upp och skiftar fritt mellan olika sceniska uttrycksformer som recitation, sång, traditionell teater och improvisation. Självklart finns det ingen fjärde vägg i Radikal Vänskap, den som ofta skiljer åskådaren i salongen från skådespelarna på scenen. Att publiken får vara med ensemblen i teaterleken redan från början känns som en absolut nödvändighet för den här föreställningens existens och det är riktigt fint att få vara med i det varma ljuset.

Alldeles mot slutet kommer medlemmar ur den Lundbaserade gruppen Teater Trots in på scenen. De är alla 55-plussare och får genast nästan mystifierande roller som mammor, mormödrar, beskyddare åt sina yngre skådespelarkollegor eller hur var och en nu vill tolka det. Starkt är det hur som helst, ända till den eftertänksamma slutrepliken och körsången. Dessförinnan – roligt, galet, livsbejakande, tankeväckande.

Otvunget är också ett ord jag vill använda om Radikal Vänskap för att sammanfatta. Det genomgående otvungna; öppenheten – och avsaknaden av konventioner och dammiga klichéer är imponerande. Föreställningen och skådespelarna lyser lika klart och fräscht som den mjuka, ljusa scenbilden. Det var längesedan jag såg något på en teaterscen som jag tycker så mycket om som Radikal Vänskap.

Föreställningen ingår i den nyskrivna triptyken I den bästa av tjejvärldar som spelas i olika delar av landet under våren 2014. Radikal Vänskap går även ut på turné med start 1 april.

Trailern: http://www.youtube.com/watch?v=s_i99-IxMqw

RV_7606_foto_Alexandra_Hall

Ur Radikal Vänskap. Foto: Alexandra Hall.

Butiksdöden (Song for a deserted mall), av Bombina Bombast och studenter från Teaterhögskolan i Malmö och Høgskolen i Nord-Trøndelag. Teaterhögskolan, Studio A. (Hel föreställning)

Bombina Bombast (Emma Bexell och Stefan Stanisic) bjöd på nyskriven postapokalyptisk politisk satir med sång och dans. Det här var mitt första besök på turboteater, det vill säga teater som skrivits och satts ihop under mycket kort tid; i vissa fall lite som 48 timmar. Norska och svenska skådespelare och ett liveband möts i en galen och spontan alternativvärld med sedvanligt hög teaterhögskoleenergi. Pjäsen var specialskriven för Teaterns dag och skildrar ett Malmö som hundra år in i framtiden gått under eftersom det har byggts för många köpcentrum som krossat ekonomin. En norsk teatergrupp som har slut på idéer beger sig till Malmö för att samla material till sin nya, politiska föreställlning. Det var imponerande att se hur snabbt det faktiskt kan gå att sätta ihop en publikmässig uppsättning med en speltid på fyrtiofem minuter. Uppskruvat som en duracellkannin, med många satiriska poänger och kängor till nutiden.

Natten börjar nu. Av Åsa Lindholm, med Teater Foratt. Regi av Niclas Sandström. Bastionen, Norra Vallgatan 28. (Publikgenomdrag).

Jag hann se ungefär tjugo minuter av det här publikgenomdraget. Då var det klart till cirka 90 procent, enligt regissören. Premiären är nu på onsdag (2 april) och jag recenserar i Skånes Fria på lördag. Föreställningen beskrivs som ” ett teatralt blindtest med drastiska hopp mellan humor och mörker! En politisk förväxlingskomedi där skådespelarnas kroppar utmanar publikens egna fördomar.”

Under mitt korta besök hann jag framför allt imponeras av Richard Sseruwagis förvandlingskonst som skådespelare. Både han och kollegan Jonas Hellman-Driessen gör flera roller som de flyter in och ut ur under föreställningens gång. Pjäsen är skriven direkt för skådespelarna och det är Åsa Lindholms Skånedebut som dramatiker. Strukturen är drömsk och uppbruten. Gissar på många överraskningsmoment. Det ska bli spännande att få se det färdiga resultatet.

NattenBörjarNu_bildJPEG

Trailer: http://www.youtube.com/watch?v=fg52-89wqZY

 

Teaterns Natt på Moriskan. Med Julis magiska teater, Ana Imraa, Regnbågsteatern m.fl. Moriska Paviljongen, Folkets Park.

På kvällen flyttade Teaterns dag in på Moriskan för att övergå till Teaterns natt, som den har gjort de senaste åren. En rad programpunkter fick ta plats, flera under paraplyet Juli och hennes magiska teater. Juli själv med vänner- och hund, bidrog med en ganska märklig, samhällskritisk show bestående av bland annat diktläsning och improviserad sagosång. Intressant för en del kanske, men inte riktigt min grej. Här lyste Ana Imraa klarast med tre nummer ur sin repertoar av orientaliska dansnummer.

Roligast under kvällen var utan tvekan krogshowen Alltet som växlade mellan svårmodig, allvarstyngd sång a la Weeping Willows och vansinniga brutalhumoristiska monologer med skånska tantröster och förkärlek för Dalby.

Regnbågsteatern stack också ut med några imponerande smakprov ur sin show Vaudeville. Vi fick se dans och fysisk teater. De visade verkligen vilken mångfald som bor i den gruppen.

Som avslutning måste jag bara understryka vilken imponerande stad för scenkonst Malmö är. Mitt axplock här är ändå bara en liten del av det som visades upp under årets Teaterns dag. Det finns ett utbud som borde tilltala de allra flesta, så det är bara att ta för sig av det som erbjuds under resten av året.

Mathias Meyrell

 

Maila Recensionsbloggen: