Strindbergs äktenskapliga brev på Bastionen

Hej, Jan Bäcklin. Du är regissör i Teater Buzka som gästspelar på Bastionen i Malmö nu i helgen. Buzka är ett lite ovanligt namn på en teatergrupp, kanske. Var kommer det ifrån?

Det var från början ett arbetsnamn, som kom till då jag och Sandra Redlaff som har Polsk bakgrund, spånade kring detta. Sedan blev namnet permanent och vi trivs ganska bra med det. På polska motsvarar ”buzka” det svenska hälsningsuttrycket ”puss!”  

 Vilka är Teater Buzka?

Vi är en grupp som växer sakta men stadigt. De två skådespelare som medverkar i Fröken Harriet, Åsa Borglin och Daniel Mårs, utgör med mig och ytterligare två skådespelare gruppens kärna. De flesta har både utbildning och lång teatererfarenhet, men det viktigaste för oss är att man trivs med och uppskattar det specifika arbetssätt vi har. Kortfattat, är det i grunden ett fysiskt/visuellt snarare än intellektuellt utforskande av texten.

Hur länge har ni funnits?

Gruppen bildades våren 2011, då vi var sex personer som producerade den egna Slutpunkt – en släng av Beckett.

 Vilken pjäs i ordningen är det här för er?

Fröken Harriet är vår femte produktion. Parallellt är även den sjätte på gång:  Pesthuset av Mare Kandre, med två av gruppens andra skådespelare, Tomas Björk och Malin Åfeldt. Pesthuset är en urpremiär, som har beräknad spelperiod från slutet av september.

 Fröken Harriet är skriven av den svensk-franska skådespelaren Gabrielle Rozsaffy. Vad handlar den om?

Pjäsen är baserad på den omfattande brevväxlingen mellan August Strindberg och hans tredje och sista fru, skådespelerskan Harriet Bosse. Breven speglar deras relation. Det var en ständig berg- och dalbana, med plötsliga, tvära kast. För Harriets del handlar det om en svår balansgång mellan karriären och kärleken. För August handlar det om ”tecken” och ”makter” som ständigt lägger sig i och stör. Trots allt det jobbiga, fanns det mycket i deras relation som, vilket även framkommer i breven och pjäsen, visar på kärlekens förmåga att, på gott och ont, överleva. På ett tidigt stadium insåg de båda att de inte kunde leva ihop, men de kunde aldrig heller helt skiljas från varandra, åtminstone inte mentalt.

 Varför föll valet på just den här pjäsen?

Vi fascinerades av de nämnda tvära kasten. Stora saker sker överraskande och snabbt. Det finns ingen logik som är omedelbart begriplig, precis som framför allt Harriet upplevde det då det utspelades i verkligheten. När det var som bäst, vände det plötsligt till raka motsatsen. På så vis drabbas man, såväl skådespelare som publik, av verkningarna av de stora krafter som är igång. Det blir inte till en fråga om att välja sida, rätt eller fel, ond eller god etc, utan snarare om att, som vi gjort, hoppa på det skenande tåget och uppleva en del av det som var vardagen i deras relation.

 Hur har du som regissör jobbat för att levandegöra den här föreställningen? Den bygger ju på en brevväxling mellan två historiskt levande och mycket kända personer. Fanns det en risk att falla in en för “stor respekt” för Strindberg, Bosse och det lite ålderdomliga språket från det tidiga 1900-talet? Hur hanterade du det i så fall?

Vi har från starten bestämt att inte göra en ”dokumentär” skildring av de båda rollerna. Det medför att vi inte presenterar ännu en Strindbergs-mask, eller skapar en ny Bosse-dito. I långa stycken är de som ett par, vilket som helst, fast i en allmängiltighet kryddad av de specifika ingredienser som fanns i relationen Strindberg-Bosse. Samtidigt, är det ofrånkomligt att redogöra för vem det handlar om. Det senare sker mer eller mindre automatiskt, då vi behållit de bådas klart åtskilda men, för var och en, typiska språk och formuleringssätt. Den ”stora respekten” har vi arbetat oss bort ifrån framför allt via den fysiska, visuella hanteringen av stoffet, men även via den distans till ämnet som uppnås av det faktum att Skådespelaren som gestaltar Bosse är äldre än den manliga motspelaren. Pjäsens uppbyggnad och handling är självklart också en stor faktor som verkar i den riktningen, då den handlar mer om relationen än om respektive rollfigurs yrkesidentitet.

 Ska vi förvänta oss en tidstypisk scenbild/kostym/rekvisita eller har ni lekt mer med teaterkonventionerna?

Vi har lekt mycket, kan man lugnt säga. Men det finns stunder då vi valt att göra, som vi kallar det, max Strindberg och max Bosse, såväl kostym- som spelmässigt. Men, utan överdrifter. Vi har t.ex. inte någonstans gått så långt av vi sminkar och kostymerar Daniel till en porträttlik Strindberg. Det kändes aldrig vare sig intressant eller på annat vis motiverat.

Var har ni spelat Fröken Harriet tidigare?

Pjäsen hade premiär på Kristianstads teater i april och har endast spelats fyra gånger hittills.

Ni har sagt att ni är Kristianstads enda fria teatergrupp. Hur är teaterklimatet där för övrigt?

Vi upplever det som ganska tungt, åtminstone ur vår synvinkel – den fria, mer experimentella och utforskande teatergruppens. Det finns i och för sig onekligen ett publikunderlag här för det vi gör, men vi undrar ofta om det är tillräckligt stort för att vi ska kunna vara kvar här framöver. Samtidigt, tycker vi att det är en trist utveckling att allt ska knytas till storstadsregionerna, så vi kommer nog att kämpa på ett tag till här, trots allt.

 

Fröken Harriet med Teater Buzka spelas på Bastionen på Norra Vallgatan 28 i Malmö, fre. 23 maj och lör. 24 maj klockan 19.00.

MATHIAS MEYRELL

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s