SKICKLIGT SKÅDESPELERI I TID OCH RUM

Parbleu AffischParbleu! Av och med Dan Kandell. Scen: Bastionen, Malmö. Dramaturg: Anders Friberg. Ljus & regi: Thorsten Dahn. Datum: 9 maj.

 Att stå ensam på scen är en utmaning för varje skådespelare. I Parbleu! gör Dan Kandell det i nästan två och en halv timme. Det är en bedrift i sig och att spela en text som utgörs av en smältdegel av olika filosofiska texter gör knappast utmaningen mindre. Publiken får ta del av en resa i tid och rymd med hjälp av Platon, Freud, Jung, Darwin och ett tjugotal roller till. Kandell spelar dem allihop – och sig själv som sjuåring, femtonåring, i nutid och bortom återfödelsen

Parbleu! är ett utrop på franska som betyder ungefär ”Jaha!” eller ”Jaså!” Det är en ganska passande pjästitel på så vis att det säkert är svårt att sammanfatta en så här eklektisk föreställning på något annat sätt. Förutom en viss röd tråd i ramberättelsen så består Parbleu! av ett slags pärlband av fristående scener med mer eller mindre komisk framtoning. Manuset står pjäsens skådespelare själv för, men han torde ha fått god hjälp av dramaturgen Anders Friberg och regissören Thorsten Dahn för att styra upp i materialet och få det under kontroll på scen. Dan Kandell visar här att han verkligen behärskar sitt hantverk som skådespelare. Växlingarna mellan de många karaktärerna fungerar obehindrat i en komplicerad dramaturgisk uppbyggnad som ofta bryter den fjärde väggen. Det är verkligen inte enkelt men Kandell får det ofta att se så ut. Skickligt och dedikerat.

Manuset som nästan i sig självt spelar en egen roll i Parbleu! är experimentellt och hittar ofta oväntade vägar i sitt berättande. Därmed inte sagt att det alltid fungerar. Oftast, men inte alltid. Emellanåt är det kristallklart och då tar det till och med hål på gamla sanningar odlade av Darwinismen, men det växlar också till trögare metafysiska partier om universum, stjärnor och spegelvärldar. Då minskar pjäsens styrfart och komiska drivkraft och den faller in i flummiga transportsträckor. Dessa bitar bryts dock flera gånger av en metareferens eller pricksäker komisk kommentar och en välbehövlig självdistans infinner sig.

Till höjdpunkterna i de metafysiska avsnitten hör skådespelarens möte med sig själv som sjuåring och som femtonåring. Det är varmt och träffsäkert gestaltat. Vem fascineras inte av att möta sig själv i en annan ålder? Mötet med jaget bortom återfödelsen i en spegelvärld blir dock, i mitt tycke, för abstrakt. Glädjande då att det finns gott om utmärkta scener som ett samtal mellan en vilde, en arkeolog, en akademiker på ädel universitetsskånska (Sten Broman??), Darwin, Freud och skådespelaren själv. Det är här vi får veta att människan inte alls härstammar från schimpansen (en monumental och för sin tid nödvändig lögn!!) trots Akademikerns ihärdiga oneliner ”Chimpansapan!” Det är från Vilden vi får den ”chockerande” sanningen.

Sammanfattningsvis är Parbleu! är en välgjord föreställning som sätter mänsklighet, existentialism, godhet och vikten av att leka i centrum. Tyvärr känns den lite för lång för sitt format. En viss kortning i manus hade inte skadat. Det blir tydligt i slutet i en lång dialog mellan skådespelaren och en inspelad röst. Texten tar åter färden ut bland stjärnorna och universum, men avbryts denna gång inte av något mer jordnära; den får fortsätta ända till slutet och det är krävande efter mer än två timmars textbaserad enmansteater.

MATHIAS MEYRELL

 

 

MJUKA VÄRDEN UTMANAR KONVENTIONER

Agnes Hargne Wallander, Janna Granström och Linn Björnvik Grøder. Foto: Alexandra Hall.

Radikal Vänskap, med PotatoPotato Scenkonst och Teater Trots. Scen: Teater 23, Malmö. Scenografi och kostym: Agnes Östergren. Regi och förproduktion: Linda Forsell. Datum: 29 mars.

Redan när skådespelartrion Janna Granström, Linn Björnvik Grøder och Agnes Hargne Wallander uppenbarar sig för publiken med ansikten som strålar av inbjudan och vänlighet verkar de vilja omfamna varje enskild åskådare och genomborra oss med goda tankar.

Det är inte helt enkelt att beskriva handlingsförloppet i Radikal Vänskap. Föreställningen har improviserats fram av gruppen och är resultatet av en undersökning som vill visa på hur det skulle vara ”om vi kastat omkull hela vårt samhälles värdesystem. En värld testas där ”strävan efter makt, hårdhet, vinst och effektivitet aldrig slagit rot”.  (http://www.potatopotato.se/2/156/radikal-vanskap/). Här hyllas tillvarons mjuka värden genomgående och det är intressant hur en föreställning kan fascinera så oerhört när den i stort sett helt saknar dramatisk konflikt, det som normalt anses driva handlingen framåt i nästan varje existerande pjäs. Radikal Vänskap testar ett ett helt annat grepp; dramatik genom icke-konflikt. Resultatet är lysande och griper tag genom glädje och samförstånd.

Formen är postdramatisk; det vill säga att den bryter upp och skiftar fritt mellan olika sceniska uttrycksformer som recitation, sång, traditionell teater och improvisation. Självklart finns det ingen fjärde vägg i Radikal Vänskap, den som ofta skiljer åskådaren i salongen från skådespelarna på scenen. Att publiken får vara med ensemblen i teaterleken redan från början känns som en absolut nödvändighet för den här föreställningens existens och det är riktigt fint att få vara med i det varma ljuset.

Alldeles mot slutet kommer medlemmar ur den Lundbaserade gruppen Teater Trots in på scenen. De är alla 55-plussare och får genast närmast mystifierande roller som mammor, mormödrar, beskyddare åt sina yngre skådespelarkollegor – eller hur var och en nu vill tolka det. Starkt är det hur som helst, ända till den eftertänksamma slutrepliken och körsången. Dessförinnan – roligt, galet, livsbejakande, tankeväckande.

Otvunget är också ett ord jag vill använda om Radikal Vänskap för att sammanfatta det hela. Det genomgående otvungna; öppenheten – och utmanandet av sceniska konventioner och dammiga klichéer. Föreställningen och skådespelarna lyser lika klart och fräscht som den mjuka, ljusa scenbilden. Det var längesedan jag såg något på en teaterscen som jag tycker så mycket om som Radikal Vänskap.

Föreställningen ingår i den nyskrivna triptyken I den bästa av tjejvärldar som spelas i olika delar av landet under våren 2014. Radikal Vänskap är nu ute på en mindre turné i Sverige.

Mathias Meyrell

Mot slutet av pjäsen får gruppen förstärkning av äldre skådespelare i Teater Trots. Foto: Alexandra Hall.

Ny kulturblogg! Teaterns dag!

Välkomna till en helt ny blogg med fokus på teaterrecensioner. Utöver det så kommer jag också blogga om övrig scenkonst, film och litteratur. Jag som skriver heter Mathias Meyrell och är journalist med specialisering på kultur. Jag har bakgrund som teatervetare på magisternivå och har även läst press- och litteraturvetenskap och en termin på masterprogram i applicerad kulturanalys. Just nu frilansar jag på Skånes Fria / Fria tidningen (http://www.skanesfria.se/), framför allt som recensent. Här tänkte jag täcka in de texter som inte publiceras i tidningar/tidskrifter, men jag kommer också länka vidare från publicerade artiklar.

Mitt första inlägg handlar om Teaterns dag som nyligen gick av stapeln i Malmö. Jag körde ett maraton som varade från 11 på förmiddagen till ungefär 12 på natten och fick ta del av en rad olika upplevelser inom scenkonstområdet. Här går jag i genom några av de programpunkterna jag hann med.

TEATERNS DAG 29/3 2014

Radikal Vänskap, med PotatoPotato Scenkonst & Teater Trots. Teater 23, Djäknegatan 7. Regi/förproduktion: Linda Forsell. (Hel föreställning.)

Redan när skådespelartrion Janna Granström, Linn Björnvik Grøder och Agnes Hargne Wallander uppenbarar sig för publiken med ansikten som strålar av inbjudan och vänlighet verkar de vilja omfamna varje enskild åskådare och genomborra oss med goda tankar.

Det är inte helt enkelt att beskriva handlingsförloppet i Radikal Vänskap. Föreställningen har improviserats fram av gruppen och är resultatet av en undersökning som vill visa på hur det skulle vara ”om vi kastat omkull hela vårt samhälles värdesystem. En värld testas där ”strävan efter makt, hårdhet, vinst och effektivitet aldrig slagit rot”.  (http://www.potatopotato.se/2/156/radikal-vanskap/). Här hyllas verkligen livets mjuka värden genomgående och det är intressant hur en föreställning kan fascinera så oerhört när den i stort sett helt saknar dramatisk konflikt, det som normalt anses driva handlingen framåt i nästan varje existerande pjäs. Radikal Vänskap testar ett ett helt annat grepp; dramatik genom icke-konflikt. Resultatet är lysande och griper tag genom glädje och samförstånd.

Formen är postdramatisk; det vill säga att den bryter upp och skiftar fritt mellan olika sceniska uttrycksformer som recitation, sång, traditionell teater och improvisation. Självklart finns det ingen fjärde vägg i Radikal Vänskap, den som ofta skiljer åskådaren i salongen från skådespelarna på scenen. Att publiken får vara med ensemblen i teaterleken redan från början känns som en absolut nödvändighet för den här föreställningens existens och det är riktigt fint att få vara med i det varma ljuset.

Alldeles mot slutet kommer medlemmar ur den Lundbaserade gruppen Teater Trots in på scenen. De är alla 55-plussare och får genast nästan mystifierande roller som mammor, mormödrar, beskyddare åt sina yngre skådespelarkollegor eller hur var och en nu vill tolka det. Starkt är det hur som helst, ända till den eftertänksamma slutrepliken och körsången. Dessförinnan – roligt, galet, livsbejakande, tankeväckande.

Otvunget är också ett ord jag vill använda om Radikal Vänskap för att sammanfatta. Det genomgående otvungna; öppenheten – och avsaknaden av konventioner och dammiga klichéer är imponerande. Föreställningen och skådespelarna lyser lika klart och fräscht som den mjuka, ljusa scenbilden. Det var längesedan jag såg något på en teaterscen som jag tycker så mycket om som Radikal Vänskap.

Föreställningen ingår i den nyskrivna triptyken I den bästa av tjejvärldar som spelas i olika delar av landet under våren 2014. Radikal Vänskap går även ut på turné med start 1 april.

Trailern: http://www.youtube.com/watch?v=s_i99-IxMqw

RV_7606_foto_Alexandra_Hall

Ur Radikal Vänskap. Foto: Alexandra Hall.

Butiksdöden (Song for a deserted mall), av Bombina Bombast och studenter från Teaterhögskolan i Malmö och Høgskolen i Nord-Trøndelag. Teaterhögskolan, Studio A. (Hel föreställning)

Bombina Bombast (Emma Bexell och Stefan Stanisic) bjöd på nyskriven postapokalyptisk politisk satir med sång och dans. Det här var mitt första besök på turboteater, det vill säga teater som skrivits och satts ihop under mycket kort tid; i vissa fall lite som 48 timmar. Norska och svenska skådespelare och ett liveband möts i en galen och spontan alternativvärld med sedvanligt hög teaterhögskoleenergi. Pjäsen var specialskriven för Teaterns dag och skildrar ett Malmö som hundra år in i framtiden gått under eftersom det har byggts för många köpcentrum som krossat ekonomin. En norsk teatergrupp som har slut på idéer beger sig till Malmö för att samla material till sin nya, politiska föreställlning. Det var imponerande att se hur snabbt det faktiskt kan gå att sätta ihop en publikmässig uppsättning med en speltid på fyrtiofem minuter. Uppskruvat som en duracellkannin, med många satiriska poänger och kängor till nutiden.

Natten börjar nu. Av Åsa Lindholm, med Teater Foratt. Regi av Niclas Sandström. Bastionen, Norra Vallgatan 28. (Publikgenomdrag).

Jag hann se ungefär tjugo minuter av det här publikgenomdraget. Då var det klart till cirka 90 procent, enligt regissören. Premiären är nu på onsdag (2 april) och jag recenserar i Skånes Fria på lördag. Föreställningen beskrivs som ” ett teatralt blindtest med drastiska hopp mellan humor och mörker! En politisk förväxlingskomedi där skådespelarnas kroppar utmanar publikens egna fördomar.”

Under mitt korta besök hann jag framför allt imponeras av Richard Sseruwagis förvandlingskonst som skådespelare. Både han och kollegan Jonas Hellman-Driessen gör flera roller som de flyter in och ut ur under föreställningens gång. Pjäsen är skriven direkt för skådespelarna och det är Åsa Lindholms Skånedebut som dramatiker. Strukturen är drömsk och uppbruten. Gissar på många överraskningsmoment. Det ska bli spännande att få se det färdiga resultatet.

NattenBörjarNu_bildJPEG

Trailer: http://www.youtube.com/watch?v=fg52-89wqZY

 

Teaterns Natt på Moriskan. Med Julis magiska teater, Ana Imraa, Regnbågsteatern m.fl. Moriska Paviljongen, Folkets Park.

På kvällen flyttade Teaterns dag in på Moriskan för att övergå till Teaterns natt, som den har gjort de senaste åren. En rad programpunkter fick ta plats, flera under paraplyet Juli och hennes magiska teater. Juli själv med vänner- och hund, bidrog med en ganska märklig, samhällskritisk show bestående av bland annat diktläsning och improviserad sagosång. Intressant för en del kanske, men inte riktigt min grej. Här lyste Ana Imraa klarast med tre nummer ur sin repertoar av orientaliska dansnummer.

Roligast under kvällen var utan tvekan krogshowen Alltet som växlade mellan svårmodig, allvarstyngd sång a la Weeping Willows och vansinniga brutalhumoristiska monologer med skånska tantröster och förkärlek för Dalby.

Regnbågsteatern stack också ut med några imponerande smakprov ur sin show Vaudeville. Vi fick se dans och fysisk teater. De visade verkligen vilken mångfald som bor i den gruppen.

Som avslutning måste jag bara understryka vilken imponerande stad för scenkonst Malmö är. Mitt axplock här är ändå bara en liten del av det som visades upp under årets Teaterns dag. Det finns ett utbud som borde tilltala de allra flesta, så det är bara att ta för sig av det som erbjuds under resten av året.

Mathias Meyrell

 

Maila Recensionsbloggen: