SKICKLIGT SKÅDESPELERI I TID OCH RUM

Parbleu AffischParbleu! Av och med Dan Kandell. Scen: Bastionen, Malmö. Dramaturg: Anders Friberg. Ljus & regi: Thorsten Dahn. Datum: 9 maj.

 Att stå ensam på scen är en utmaning för varje skådespelare. I Parbleu! gör Dan Kandell det i nästan två och en halv timme. Det är en bedrift i sig och att spela en text som utgörs av en smältdegel av olika filosofiska texter gör knappast utmaningen mindre. Publiken får ta del av en resa i tid och rymd med hjälp av Platon, Freud, Jung, Darwin och ett tjugotal roller till. Kandell spelar dem allihop – och sig själv som sjuåring, femtonåring, i nutid och bortom återfödelsen

Parbleu! är ett utrop på franska som betyder ungefär ”Jaha!” eller ”Jaså!” Det är en ganska passande pjästitel på så vis att det säkert är svårt att sammanfatta en så här eklektisk föreställning på något annat sätt. Förutom en viss röd tråd i ramberättelsen så består Parbleu! av ett slags pärlband av fristående scener med mer eller mindre komisk framtoning. Manuset står pjäsens skådespelare själv för, men han torde ha fått god hjälp av dramaturgen Anders Friberg och regissören Thorsten Dahn för att styra upp i materialet och få det under kontroll på scen. Dan Kandell visar här att han verkligen behärskar sitt hantverk som skådespelare. Växlingarna mellan de många karaktärerna fungerar obehindrat i en komplicerad dramaturgisk uppbyggnad som ofta bryter den fjärde väggen. Det är verkligen inte enkelt men Kandell får det ofta att se så ut. Skickligt och dedikerat.

Manuset som nästan i sig självt spelar en egen roll i Parbleu! är experimentellt och hittar ofta oväntade vägar i sitt berättande. Därmed inte sagt att det alltid fungerar. Oftast, men inte alltid. Emellanåt är det kristallklart och då tar det till och med hål på gamla sanningar odlade av Darwinismen, men det växlar också till trögare metafysiska partier om universum, stjärnor och spegelvärldar. Då minskar pjäsens styrfart och komiska drivkraft och den faller in i flummiga transportsträckor. Dessa bitar bryts dock flera gånger av en metareferens eller pricksäker komisk kommentar och en välbehövlig självdistans infinner sig.

Till höjdpunkterna i de metafysiska avsnitten hör skådespelarens möte med sig själv som sjuåring och som femtonåring. Det är varmt och träffsäkert gestaltat. Vem fascineras inte av att möta sig själv i en annan ålder? Mötet med jaget bortom återfödelsen i en spegelvärld blir dock, i mitt tycke, för abstrakt. Glädjande då att det finns gott om utmärkta scener som ett samtal mellan en vilde, en arkeolog, en akademiker på ädel universitetsskånska (Sten Broman??), Darwin, Freud och skådespelaren själv. Det är här vi får veta att människan inte alls härstammar från schimpansen (en monumental och för sin tid nödvändig lögn!!) trots Akademikerns ihärdiga oneliner ”Chimpansapan!” Det är från Vilden vi får den ”chockerande” sanningen.

Sammanfattningsvis är Parbleu! är en välgjord föreställning som sätter mänsklighet, existentialism, godhet och vikten av att leka i centrum. Tyvärr känns den lite för lång för sitt format. En viss kortning i manus hade inte skadat. Det blir tydligt i slutet i en lång dialog mellan skådespelaren och en inspelad röst. Texten tar åter färden ut bland stjärnorna och universum, men avbryts denna gång inte av något mer jordnära; den får fortsätta ända till slutet och det är krävande efter mer än två timmars textbaserad enmansteater.

MATHIAS MEYRELL

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s